...från två händelser i det senaste inlägget, helt enkelt för att liksom komprimera verkligheten något, vilket oftast är alldeles nödvändigt. Det skulle vara olidligt tråkigt för er att läsa om a l l a detaljer i vår vardag. Vissa saker får helt enkelt inte plats och andra tål av olika skäl bara att läsas mellan raderna. Det senare kan vi kalla censur ;) Men den här gången saknades något. Jag pratar om:
1. Azaleas första sprutor
2. Fotograferingen hos Sara Brodén
1. Jag är totalt orädd för sprutor (helt sant). Troligen en bra bieffekt av min hyposensbehandling, dvs. sprutor mot min allergi som gör mig till en av världsrekordhållarna i tagna injektioner med icke bestraffningsbart innehåll som ger diverse olika reaktioner i kroppen. Fråga min syster. Hon vet. Hursomhelst. Nu var det ju inte j a g som skulle få en spruta, utan vår fina lilla tjej. Och tänk att jag kände mig som en liten förrädare där i det där rummet, med Azalea jollrandes i knät glad och smått hög av sockerlösningen hon just fått smaka. Bam. Första sprutan. Inte så farligt. Bam. Andra sprutan och aj så in i helvete. Först inte så mycket skrik men sen skrik, skrik, skrik. Det gick såklart över efter en stund. Men ändå - oavsett en god anledning, lite förräderi är det.
2. Fotograferingen gick bra med en lite trött bebis också. Klart den gjorde. Det kommer bli härliga bilder på vår lilla tjej. Frågan är väl snarare hur mamman och pappan kommer se ut, i sina ihärdiga försök att få till det där ljuvliga leendet på sin lilla bebis, och samtidigt vara med på bild, i ett lika ihärdigt försök att få till en skön familjebild. Det finns en övervägande risk att vi (eller vi och vi - jag) ser lite galna ut. Jag fick sprutor igår mamma och jag är lite hängig och trött. Le på beställning? Det kan du fethajja att ni får jobba för. Så. Vi jobbade. Bara så ni vet. Och nu längtar vi efter att få se resultatet. Tur att vi hittat en riktigt grym (tack för tipset Wera) fotograf ;)
