Brucefeber

Vi vaknade av att regnet smattrade ner utanför igår - det bådade inte gott inför kvällens konsert på Ullevi. Premiär för mig att se Bruce Springsteen live. Recensionen från fredagens spelning var grym, men hur skulle det bli om det spöregnade?!

Vi kramade Mia & Tobbe hejdå och tackade för oss efter lunch, och åkte hem och vilade oss i form inför kvällen. På vägen åkte vi om affären och köpte grill - vi hade stora förhoppningar om att regnet skulle avta ;) När klockan slog 17 fick vi ge oss, det fick bli uppladdning och cooking inomhus istället tillsammans med Lisa & Per, Jocke, Mauri & Carro. Mysigt!

Det går lika bra med selleri ;)

Det hade slutat regna när Bruce inledde med "Who´ll stop the rain". Konserten var magisk! What a man;) Jag är inget hängivet fan i den bemärkelsen, men jag älskar musik och musiker som berör & det gick att ta på stämningen på Ullevi. Grymt bra. Det här gick att läsa i en av många recensioner idag;

...eller den galet sällsynta rariteten ”Frankie”, i en version som kalenderbitarna kommer prata om i åratal. Eller ”Because the night” där intensiteten var så blodröd att Max Weinberg tappade det och började garva åt Nils Lofgrens dånande gitarrsolo.

Eller när Springsteen härmade James Brown och låtsades kollapsa av trötthet efter ”Dancing in the dark” och Little Steven klev fram med en svamp och ”återuppväckte” sin chef genom att dränka honom i vatten. Eller masspsykoserna som drabbade publiken i ”Hungry heart” och ”Waitin’ on a sunny day” och ”Born to run” och ”Born in the USA”.
Eller, eller, eller. Konserten är redan oerhörd. Den är redan fulländad.

Tack Bruce!