Strategi & kärlekstelepati

Jag har en kollega som precis fått veta att hon är sjuk, eller som hon själv beskriver det "ja, de har hittat malign aktivitet i buken". Hon har varit på jobbet, varje dag, ända sen beskedet. Trots förmaningar och vädjan från läkare om sjukskrivning. Hon är galen tänkte jag lite snabbt, efter att ha pratat med henne en stund i förrgår. Galen eller fullständigt chockad. För vem skulle väl orka bry sig om utredning eller utvecklingsfrågor över huvud taget i det läget? Eller jobb what so ever? Det behövs väl åtminstone en liten, liten paus?

Men jag kommer av mig i min tanke. För det som verkar logiskt för mig är naturligtvis helt annorlunda för henne. Det finns ingen självklar strategi, inget rätt eller fel, ingen steg-för-steg - en handbok i hur att reagera om du blir sjuk/lämnad/drabbad. Strategierna får skrivas efter hand, och inte av någon annan än den som berörs. Rätten att bestämma själv. Måste. Finnas.

Utan att på något sätt likna våra situationer med varann, har jag funderat lite på hur olika vi är, vi människor och hur vi reagerar på olika besked. Hur jag fullständigt dränerats i början av veckan på olika sätt. Tänka positivt, hålla modet uppe och lägga energin på rätt saker. Det är tamejfan inte det lättaste. Inte ens med allt stöd i världen av omgivningen.

Så då får det bli lite som det blir. Så byggs man upp igen. Genom strategi - sänka kraven, sänka tempot, prioritera, välja bort. Be om hjälp på jobbet. Att visa sig svag ibland är modigt tänker jag.

Det är inte bara av strategi man byggs upp. Det är också av sms, tankar, kramar, kärlekstelepati och allt annat uppmuntrande som kommit i min och vår väg de senaste veckorna. Jag är så tacksam. Vi är så tacksamma!

----------------------------------------------------------------------

Halvligger i soffan med datorn & H. Arsenal kör över West Ham. En rätt vanlig syn. Då menar jag främst fotbollen på TV och inte så mycket att Arsenal kör över det andra laget, även om H gärna skulle föredra att så var fallet ;)