Att stanna upp

På kontoret står tända ljus bredvid ett foto på en kollega som nyss var här, i rummet bredvid mitt. Det är svårt att ta in. Karin hade varit sjuk ett tag, men kämpat sig tillbaka, vunnit kampen och nu, efter vad vi alla trodde var en tillfällig svacka, var det bara en tidsfråga innan hon åter var på benen. Men ödet ville annorlunda, och kroppen orkade inte mer.

Karin kommer verkligen saknas. Hennes person, kunskap, engagemang och erfarenhet. Dörren till hennes rum stod alltid öppen, och därinne var det högt i tak. Hon förhöll sig dessutom på ett sätt till sin sjukdom som gjorde det lätt att prata om det svåra också. Om vägen framåt, om bakslag och framsteg. Och så nu. Det är så sorgligt.

Att ta hand om varje dag är inte lätt, men att försöka är vi fasen skyldiga dem som berövas möjligheten, och som inte önskar något hellre.