Magi

För ett tag sedan lunchade jag med Nina som frågade hur många veckor till jag ville köra pass. Nja, funderade jag och svarade - kanske åtta (!) veckor till? Några dagar och ett pass senare kändes det som en hysteriskt komisk överskattning. Min kropp förändras och hjärnan hänger inte riktigt med. Bortsett från trötthet och fulgråt (ja egentligen överlag okontrollerbara tårkanaler) verkar den inte bry sig nämnvärt om kroppens eventuella begränsningar. Men de finns ju såklart. Ingenting är som vanligt. För det händer något fantastiskt i min kropp. Ett litet liv, så efterlängtat och härligt, håller låda därinne. Ett stycke 40 cm kärlek med en tillfällig matchvikt på drygt ett kilo. Enligt dem som vet ;) Vi är så fulla av tacksamhet och glädje inför det som väntar, och så nyfikna på vem du är! Hösten springer på...vi ses snart♥

Ps: efter viss överläggning mellan kropp & hjärna funkade det att köra passet ytterligare ett par gånger ;) Tack Nina för pepp (och H som står för peppen på hemmaplan)!