Det är så sorgligt och vi kommer få skämmas

Jag berörs så ända ut i skinnet av flyktingkatastrofen, och av det som händer i vår omgivning just nu. Och jag funderar; om ingenting förändras, vad är det som kommer berättas i våra historieböcker många år från nu?
 

Om ingenting förändras kommer det berättas om ett Europa som mer eller mindre stängde sina gränser. Om ett Ungern som byggde nya taggtrådsstängsel. Om en utarmad kustbevakning i Medelhavet. Trots den största krisen sen andra världskriget. Det kommer att talas om hur det på högsta politiska nivå inte gick att komma överens kring hur ett enat Europa solidariskt skulle ta emot flyktingströmmarna. Kanske den viktigaste frågan i vår tid, och trots att de allra allra flesta inte tog sig till Europa. Under tiden drunknade människor, b a r n, i Medelhavet, kvävdes människor, b a r n, till döds i gömda utrymmen i lastbilar och blev påkörda av tåg vid Engelska kanalen på deras illegala väg in i säkerhet och trygghet. Jag står inte ut.
 

Jag tänker att det kommer skrivas hjältehistorier också. Om Turkiet. Om Libanon. Kanske också något om ett Tyskland och Sverige som försökte men som inte på långa vägar räckte till. Sveriges historia kommer samtidigt grusas av att stödet för ett parti med rötter i nazismen växte sig allt starkare. Ett parti som med en tydlig rasistisk agenda fick styra debatten, ofta ohejdade genom falska påståenden i syfte att skapa rädsla och osäkerhet, och som förhindrade en konstruktiv debatt om de utmaningar invandring och integration innebär.

Det är så sorgligt och vi kommer få skämmas. Våra barn kommer att fråga oss hur vi kunde låta det hända. Nej, hur kunde vi låta det hända? Kom igen nu EU. Kom igen nu Sverige.